Jag får ibland frågan om när jag hade tänkt skaffa mig en pojkvän och när jag hade tänkt att flytta hemmifrån. För det är väl minsan på tiden nu när man är 22 år och allt?
  Det är väldigt intressant att fundera över hur de här människorna tänker, då man tydligen måste ha både egen bostad och pojkvän i min ålder. Att vara Sambo är högt prioriterat.  
   Att jag sen faktiskt har flyttat hemmifrån två gåner redan, är det aldrig någon som tänker på. Dessa två flytter har visserligen båda varit tidsbegränsade och tillfälliga, men likaså har de varit en flytt. Dessutom är jag inte särkislt intresserad av att sätta mig i en etta i någon byhåla när jag lika gärna kan bo hemma med både middagssällskap och fri TV. Flytta kommer jag att göra när jag listat ut vad jag vill göra med mig själv.
   Sen har vi det där med att man måste ha en pojkvän. Det är nog aldrig någon som funderar över om huruvida  jag vill binda mig till någon annan, eller om jag faktiskt trivs med att bara vara jag? Singel. Jag är faktiskt singel och jag stormtrivs med det! Känslan av att kunna planera min egen vardag, utan att överväga hur någon annan tycker om dessa planer, är en stor frihet som jag prioriterar väldigt mycket just nu. Jag är helt ärligt inte mogen för ett förhållande. Blir jag sen kär är det en helt annan femma. Och i så fall vill jag ha en pojkvän, som om jag säger att jag vill ut och Back Packa i Australien, ska säga "Fan vad kul! Jag hänger på!", inte "Öh, du ska bara dit för att knulla runder..." 

  Jag letar inte efter ett förhållande med vem som helst. Jag letar efter ett synt förhållande till mig själv.

 

   Många frågar mig och jag inte borde flytta hemmifrån och skaffa en pojkvän. Jag svarar dem med att jag är 22 år. Jag har ett helt liv på mig till att binda mig och skaffa fast bostad. Men idag tänker jag vara 22 and fabulous!

 

 Fina bilden som Amandis tog på mig Lördag i Helsingborg innan utgång.