Slutet.
Nu har jag sagt hejdå till Pilvi. Nu vet jag inte när jag kommer att se henne igen, eller om jag någonsin kommer att se henne igen.
Jag funderade igår på vilka jag kommer ihåg hur vi träffades, och jag minns de flesta faktiskt. Är inte det lustigt? En del människor kommer smygandes in i ens liv utan att man vet om det och helt plötsligt sitter man där och fundera på hur i hela friden man lärde känna varandra, medan andra kommer in på ett sådant sätt att det bräns fast i ens hjärna för vem vet hur länge?
Pilvi träffade jag förra året i maj eller juni, vi skulle till ett av våra au pair möten. Det var under den tiden då jag slutade umgås med folket i min grupp och mailade med personer i en annan au pair grupp. Pilvi var den konstigaste personen som jag mailade med, hon skrev nämligen att hon hade varit i USA i en månad och skulle hem för att ta studenten. Jag fattade ingenting! Tydligen hade hon inget kvar att göra i skolan den sista månaden, så hon åkte till USA, sen åkte hon hem en vecka för att ta och fira studenten och sen kom hon tillbaka till USA igen.
Jag och en annan kompis plockade upp henne utanför starbucks och körde till vårat möte vid Woolftrap, och hon pratade hela tiden. Inte först, men efter ett tag. Och hon har pratat hela tiden sedan dess. Hon och jag har barn i samma åler, så det är oftast henne jag sms:ar med om problem, för hon har samma problem med sina barn.
Nu åker hon snart hem och jag vet inte när jag kommer att få se henne igen. Jag tror att jag börjar inse vad riktig saknar är... Saknaden av folket i Sverige är den sortens saknar som inte är så jobbig, för jag vet att vi ses snart igen.
Den här sortens saknar, att säga hejdå till en nära vän, som man har umgåtts med varje vecka i ett år och gjort så många saker med, som man sen aldrig vet om vi någonsin kommer att ses igen... Den sortens saknad är nog den värsta som finns.
Och det värsta är nog ändå kvar... Att säga hejdå till mina BFF:s Natalina och Marina, som jag har umgåts varje, jävla dag med under det här året! Hur i hela friden kommer det att gå?
//Rebecca
Jag funderade igår på vilka jag kommer ihåg hur vi träffades, och jag minns de flesta faktiskt. Är inte det lustigt? En del människor kommer smygandes in i ens liv utan att man vet om det och helt plötsligt sitter man där och fundera på hur i hela friden man lärde känna varandra, medan andra kommer in på ett sådant sätt att det bräns fast i ens hjärna för vem vet hur länge?
Pilvi träffade jag förra året i maj eller juni, vi skulle till ett av våra au pair möten. Det var under den tiden då jag slutade umgås med folket i min grupp och mailade med personer i en annan au pair grupp. Pilvi var den konstigaste personen som jag mailade med, hon skrev nämligen att hon hade varit i USA i en månad och skulle hem för att ta studenten. Jag fattade ingenting! Tydligen hade hon inget kvar att göra i skolan den sista månaden, så hon åkte till USA, sen åkte hon hem en vecka för att ta och fira studenten och sen kom hon tillbaka till USA igen.
Jag och en annan kompis plockade upp henne utanför starbucks och körde till vårat möte vid Woolftrap, och hon pratade hela tiden. Inte först, men efter ett tag. Och hon har pratat hela tiden sedan dess. Hon och jag har barn i samma åler, så det är oftast henne jag sms:ar med om problem, för hon har samma problem med sina barn.
Nu åker hon snart hem och jag vet inte när jag kommer att få se henne igen. Jag tror att jag börjar inse vad riktig saknar är... Saknaden av folket i Sverige är den sortens saknar som inte är så jobbig, för jag vet att vi ses snart igen.
Den här sortens saknar, att säga hejdå till en nära vän, som man har umgåtts med varje vecka i ett år och gjort så många saker med, som man sen aldrig vet om vi någonsin kommer att ses igen... Den sortens saknad är nog den värsta som finns.
Och det värsta är nog ändå kvar... Att säga hejdå till mina BFF:s Natalina och Marina, som jag har umgåts varje, jävla dag med under det här året! Hur i hela friden kommer det att gå?
Kommentarer
Trackback
