Idag hade jag mitt första psykiska meltdown... Jag var bara sur och irriterad större delen av kvällen! Blev pissed på Marina för att hon inte smsade mig om när de skulle till target och varför hon inte sa att hon kunde hämta mig etc. Jag var sur på Natalina för att hon var sur på mig för att jag var sur på bussen hem och inte ville byta säte med henne och jag klarade inte av att hålla det inne så jag skickade en massa dumma sms till dem. Sedan tog jag en lång runda med Daisy och funderade över va fan jag var sur på dem för, de har väl aldrig gjort mig någonting!? Sen slog det mig plötsligt!!! Mitt MVG i psykologi flög upp och bankade vett i skallen och lika klart som månen en molnfri natt insåg jag plötsligt att jag drabbats av separationsångest! Den ångest man får i slutet av nian, i slutet av gymnasiet, i slutet av vad som helst i samband med relationer och som gör att man börjar bråka med folk för att det ska bli lättare att ta farväl! För är man ovänner skiter man i vilket! Men jag vill inte bråka med mina underbara vänner! Jag vill inte skiljas från dem heller! Jag vill inte åka hem!
Jag vet inte hur jag ska skriva detta på ett sätt så att folk förstår, men detta är skitjobbigt! Jag har varit borta i två år! I två år! Mycket har hänt hemma och jag har missat det! Men inte en chans i världen att jag ångrar mina år här! Men vem fan har jag hemma?! Jag har ingen att prata med! Ingen!
De senaste två årens upplevelser delas med mitt liv här, i amerika! Hemma kommer jag att berätta om allt jag har varit med om! Men vem orkar lyssa på allt och mer än i några minuter den första dagen? Och vem kommer att förstå? Inte många har sett New Yorks skyskrapor, käkat twinkies och åkt skräckinjagande bergochdalbanor. Inte många har kommit in i samhället som vi har gjort och inte många har fått chansen att ta kol på dessa stereotypes av amerika. 
 Jag har till och med en kompis som inte vill att jag ska prata om USA när jag kommer hem och en annan som undrar om jag kommer att skryta om att jag varit i USA!? Va fan!? Skryta? Bara för att jag var den som åkte? Jag skiter i alla fester och shoppingturer och resor och festivaler och Kiviksmarknader som jag har missat! Jag sktier fullständigt i dem! För ja, jag var den som var modigast! Jag var den som ville och det var jag som tog steget! Steget ut i världen och det är jag jäääävligt stolt över! Okey, alla vill inte iväg, men ändå?  
  Men jag har ett liv här nu. Jag har underbara kompisar och jag har en ny familj och jag älskar dem allihopa!
Jag insåg allt detta när jag var ute och gick med Daisy och jag bara satte mig pladask ner mitt på trotoaren och bara tjöt och tårarna sprutade!
Tillslut gick jag hem och fick en kram av Randy och ringde till Marina och bad om ursäkt. Hon förstod, hon sa att dom anat att det var något! Vilka fina vänner jag har :)