En kompis ringde till mig i morse. Hon bara grät. Hennes morfar ligger för döden, sa hon. Och jag kände mig så dum och långt borta. Hur tröstar man någon över telefonen!?
Dessutom känner jag hennes morfar. Jag har träffat honom rätt många gånger och jag var till och med där och sa hejdå innan jag drog till USA. Fan, inte lätt alltså. Min farfar hade ändå varit sjuk rätt länge när han gick bort, men det var fortfarande sorgligt. Sen gick min pappas frus pappa bort, men det var en olycka på sjukhuset från klantiga läkare, så det var vi inte beredda på alls! Usch.
Som jag har skrivit tidigare, så är det aldrig lätt att säga adjö. Inte till vänner och familj som man vet att man ändå kommer se om ett, två år, inte till kompisar som man har skaffat sig under de där två åren och som man inte vet om man kommer att se, och speciellt inte till ens äldre släktingar som man vet att man aldrig mer kommer att kunna sitta och skratta eller krama igen.

Nej. Nu ska jag släpa ut hunden på en lååång promenad i den värmande höstsolen! Lätta upp tankarna lite.