Hej. Idag åkte jag med Mirka och hennes kompis till DC. Det var svinkallt och blåsigt och snöigt... Sen åkte jag med Carro och käkade middag, blev nachos med ost och en cola.. Orkade inte bry mig om någon vikt idag...
Jag har tänkt en hel del... på livet, på döden... Hur en olycka så snabbt kan inträffa, hur man plötsligt blir plågsamt medveten om hur en person plötsligt kan vara borta för alltid... Man tror ju att alla alltid ska vara här, så en plötslig död och så är där ett kantigt, gapande hål som inte går att fylla. En försvunnen vän, en saknad bror, en förlorad son, kusin, barnbarn. Men det är som Caroline säger, en sån sak, det kan hända vem som helst! När som helst...
Hur många gånger har man inte själv halkat, snubblat, trampat fel eller sprungit för snabbt i en trappa? Och ramlat och slagit i ett ben eller någonting sådant? Man tänker inte längre än "Faan, jävla trappa!"
Det var på vägen hem från DC, när vi hamnade i en bilkö och såg en massa blåljus längre fram som jag verkligen blev rädd... Vi körde långsamt förbi olyckan... En söndermosad bil under en långtradare.... Under mitten av släpet. Hur fan lyckas man med något sådant? Har bilen legat i lastbilens "döda vinkel" och så har lastbilen svängt in i bilen, har de svängt in i samma fil på samma gång? Har någon av dem fått sladd? En till dödsolycka, som bara händer... Nej. Jag ska ta vara på det jag har, vara glad för det jag har och sluta klaga över det jag inte har!