Snön yrde i vinden utanför Cecilias fönster. Hon satt i sin gamla gungstol och vaggade fram och tillbaka. Sakta reste hon sig upp och hasade fram till sin stora kista, den kista där hon ansåg att hela hennes liv innehöll. Cecilia tog fram ett vitt album från en av högarna och öppnade det. Där, på första sidan var en bild av två unga tjejer som log stort åt kameran med rödrosiga kinder, Cecilia och Dot, 28 år gamla, med världen för sina fötter, som de hade sagt ända sedan de var 18 år.
   Cecilia blundade och mindes tillbaka, det var nästan som att hon kunde känna den isande Antarktisvinden blåsa över hennes ansikte, ännu en gång.

Det var en tidig morgon i april och de båda unga tjejerna stod vid bryggan i Ushuaias hamn. För dem hade ett långt år passerat, då de båda hade jobbat som djur för att spara ihop pengar till denna resa.
    Det hade tagit dem mer än två dygn att ta sig från flygplatsen i Köpenhamn till världens sydligaste stad, men nu var de äntligen på plats, redo för ännu ett av deras äventyr. De gamla ryggsäckarna var packade med nödvändiga kläder och tillbehör, och som de vana backpackers som de var, så hade de pengarna i en pengapung innanför tröjorna.
   Båten som de skulle med tillhörde ett forskarteam från USA, som de hade lyckats få kontakt med. Faktiskt så var det Dots stora intresse för teater som hade lett henne till Erik, en 30 årig förre detta Disney stjärna, som tröttnade på livet i Hollywood och bestämde sig för att börja forska om miljöhoten istället.
   Under halvåret då de båda tjejerna hade bott i London, hade Dot get sig ut på diverse teater additions, i hopp om att antingen få en roll på en större teater eller komma in på den stora teaterakademin i London. På teaterakademin hade hon stött på Erik, som var där och besökte sin farbror, som var en av lärarna. Det hade klickat direkt mellan dem och de hade blivit goda vänner efter det.
    Erik var lärling för forskarteamets ledare Sandra. Sandra var en 60 årig, mörkhårig kvinna, som efter att ha varit gift med en odräglig man i 13 år, äntligen lyckats ta mod till sig att skilja sig. Hon hade påbörjat en forskarutbildning när hon mötte sin före detta make, som efter halva utbildningen hade fått henne att hoppa av för att ta hand om barnen. När hennes barn blivit gamla nog för skolan, hade hon i smyg gått tillbaka för att avsluta sin utbildning. Pengarna för utbildningen hade hon på hennes eget sparkonto, så maken märkte aldrig någonting, då han jobbade fulltid på ett större datorföretag.
    Efter utbildningen hade hon deltidsjobbat på diverse universitet för att lära sig mera, och slutligen, efter skilsmässan, hade hon börjat jobba på heltid. Detta var ett av hennes större jobb och de skulle ner till Antarktis för att forska angående hur det Södra havet påverkar det globala klimatet och övervaka ozonskiktet.
   De gick på båten och en vecka senare var de slutligen framme på forskarstationen.På forskarstationen bodde det, utöver Erik och Sandra, tre andra personer; Jamie, som var stationens kock, Randy som arbetade med forskarutrustningen och så slutligen Josh, som såg till att allting fungerade som det skulle på stationen och skötte om slädhundarna.
   Cecilia och Dot klev in genom dörren till stationen, klädda i varsin stor vinterjacka. En stor, kraftig, lite äldre man, som precis hade burit in en stor låda från båtens last, kom fram med ett stort leende.
–  Välkomna till sydpolen! sa han och räckte fram handen. Det är jag som är Randy.
–  Trevligt att träffas, svarade Dot och Cecilia och sträckte fram sina händer och presenterade sig.
–  Hey, Josh, Jamie! ropade Randy, med en södern amerikansk dialekt, kom hit och hälsa på de två, nya, svenska tjejerna som ska bo här i några veckor!
  En ung kille med blont hår, såg ut att vara runt 26, kom ut från ett av rummen. Hans hår var tovigt och han hade ett stort ärr på ena kinden. De hälsade på varandra. Han presenterade sig som Josh, slädhundsskötaren. Sen såg de en liten kort, småfet man komma haltandes längst korridoren. Han hade en vit kockmössa över sitt mörkbruna hår. Han sträckte fram sin hand och presenterade sig som Jamie, kocken.
– Trevligt att träffas, sa han. Jag hoppas att ni tycker om valspäck, för det är det ändå vi äter här.
–  Va? Utbrast Cecilia. Valspäck? Hon såg undrande på först Jamie och sedan Dot, sen tillbaka till Jamie.
– Nej jag skojade bara, skrattade han. Vi har mat så att det räcker i år och dar, var inte orolig, sötnos.
   Sandra och Erik kom in i rummet. Cecilia kunde inte undgå att se hur Erik log mot Dot, som genast fick lite extra rosiga kinder, som Cecilia visste inte var från kylan de just kommit in från.
   Sandra stampade av sig snön från kängorna och tog av sig sin mössa. Hennes tjocka, svarta hår hade lossnat från hårsnodden hon brukade sätta upp håret med. Medan hon åter satte upp håret såg hon mot de två svenska tjejerna.
–  Jaha, jag ser att ni har träffat resten av gänget. Jag antar att de inte har visat er runt än? Sa hon och gav de tre männen en menande blick.
–  Kom, jag kan visa er vart ni ska sova, sa Erik och började vandra neråt korridoren. Cecilia och Dot följde efter och de leddes in i ett litet rum med två enkelsängar placerade på varsin sida av rummet.
–  Jaha, sa Cecilia, så det här är vårat rum de nästa 5 veckorna? Dot log.
–  Upp med humöret! Snart kommer vi att få se kejsarpingvinerna i deras naturliga miljö, jag hoppas att du inte glömde kameran, sa hon och puffade Cecilia på armen. Hon skrattade.

Fortsättning kommer snart.