Okey, här har ni andra delen och slutet av min novell. Jag hade en alternativt slut och början, men efter att ha frågat lite kompisr, så kom vi överens om att detta slutet och början var lite "vackrare". Det andra alternativet kan jag kasnke lägga upp lite senare? :) 
Okey, ni som orkar läsa, snälla kom ihåg och kritisera! På facebook eller vart ni nu vill skriva det, men det är kul med lite annan kritik än den jag kommer att få från min lärare ;) 


Deras Antarktis resa var en idé som Dot fick en kväll i slutet av mars förra året, då de suttit ett gäng kompisar och kollade på filmen Happy Feet, en film om dansande och sjungande kejsarpingviner. Helt plötsligt hade hon studsat upp ur soffan och med stora ögon frågat vem som ville åka till Antarktis med henne, en resa som inte många kommer att ha gjort när de dör, precis så hade hon sagt, en resa inte många gör innan de dör. Deras vänner suckade. De var vana vid annorlunda och äventyrliga resor, men Antarktis hade de verkligen ingen aning om varför de skulle resa till. Där fanns väl bara is?
    Dot hade sett vädjande på sin bästa vän Cecilia, som efter en stunds funderande hade ryckt på axlarna och sagt ”Varför inte?” Det var alltid de två som varit med på alla resor. 
   Sagt och gjort, de hade redan nästa dag börjat söka runt på Internet för att se hur möjligheten var för att se Kejsarpingvinerna, och när de häckade, för det var framförallt det som Dot ville åka och uppleva. På facebook hade hon, på sin status, skrivit att hon sökte efter Antarktisresor, och det var då Erik ringde upp henne. Erik hade förklarat att han hade fått ett lärlingsjobb hos en forskare, som skulle ta honom till sydpolen för ett projekt, inom en månad. Han lovade att han skulle prata med henne, om de skulle kunna komma och bo och jobba gratis på deras station, i utbyte att bli tagna till kejsarpingvinernas häckningsplats.
    En vecka senare hade de fått beskedet att de var varmt välkomna ner till Antarktis, men att kejsarpingvinernas häckning redan pågick. Det bestämdes då att de skulle jobba ihop tillräckligt med pengar till året därefter. Dot tog olika jobb som dramalärare på olika skolor, jobbade på olika mindre teateruppställningar och Cecilia, som var utbildad sjuksköterska, jobbade fulltid på sjukhuset.
    Nu äntligen, efter ett års övertidsarbete, var de nere på den kallaste kontinenten i världen. De skulle hjälpa till på stationen med diverse saker och sedan skulle teamet ta dem i hundslädarna till Kejsarpingvinernas häckningsställe.
     Efter två veckor hade de lärt sig att köra en hundsläde, de hade fått köra snöscooter och de hade även fått se ett antal späckhuggare ute i ishavet.
  Cecilia satt i lunchrummet med Josh, som försökte att lära henne origami, men hennes pappers svala såg mera ut som en snöboll. Dot syntes inte till än, och frukosten var snart klar. Cecilia undrade vart hon hade tagit vägen, fast hon var inte så säker på om hon ville veta det. Hennes kompis hade smugit ut ur rummet under natten, i tron om att Cecilia sov. Den hårda vinden som ven över glaciären hade dock hållit Cecilia vaken större delen av natten, och hon hade tydligt hört hur kompisen smög ut och hon hade även hört någon slags viskande när hon stängde dörren.
-  Vart har du fått ditt ärr ifrån? Frågade hon Josh. Han såg upp på henne.
-  Oh, det här? undrade han och smekte sig på kinden. Märket gick från under näsvingen i en båge upp mot tinningen.
- Detta fick jag när jag jobbade på en fiskebåt utanför Alaska, du vet, ett av världens farligaste jobb, sa han och blinkade med ögat. Det var vår fjärde vecka ute och vi skulle dra upp sista lasten med kungskrabbor, vinden var hård den dagen och när vi fick upp nätet fullt med krabbor, så kom det en jättevåg, jag halkade samtidigt som nätkorgen svängde till och gav mig detta snygga märke.
- Oj, sa Cecilia och kunde inte låta bli att le. Var det mycket blod? Josh skrattade.
-  Japp, nog var där blod alltid! Hörde att du är en sjuksköterska, hade du önskat att du varit där, ni gillar väl sånt? Han log mot henne. Hon skrattade.
-  Jag antar att om jag varit där skulle jag nog ha stått vid relingen och spytt, inte på grund av ditt blod, utan sjösjuka, sa hon och log. Sen drog hon upp sin tröja och visade honom sin mage, där hon på vänstra sidan hade ett rivmärks liknande ärr.
-  Från ett lejon, förklarade hon, från när jag volontärarbetade i Afrika.
-  Wow, sa Josh och stirrade med intressant blick. Sen var diskussionen igång om olika äventyr som de båda hade upplevt, och Cecilia undrade över varför hon inte hade pratat så mycket med Josh förut, han hade, liksom hon, varit med om en del äventyr runt om i världen.
  En till vecka gick, och Dot gick ibland inte ens och la sig i sin egen säng när det var dags att sova. Cecilia var däremot helt slut efter ett par hårt arbetande dagar. De hade hjälpt Randy att sätta ihop ett antal nya maskiner, och det hade inte varit några lätta grejer. Nu skulle de få vila i två dagar, för efter helgen skulle de äntligen bli tagna i hundslädarna till pingvinerna. Cecilia kunde knappt vänta. Dock hade hon gärna velat ligga och prata med Dot just nu. Självklart var hon glad för sin kompis, som verkade helt besatt av den där Erik, men någon gång kunde hon väl ligga och snacka hela natten, precis som de brukade göra när de backpackade genom Asien året efter dem tagit studenten.

  Måndagen kom äntligen och de två tjejerna hjälpte Josh och Randy att packa hundslädarna. Det var tidigt på morgonen, eftersom det skulle ta dem några timmar att komma fram och de behövde stanna några gånger för att låta hundarna vila.
   Jamie kom uthasandes med två stora paket med mat och hundmat, som han släpade på en pulka. Han pustade och stönade onödigt högt när han la över paketen i två av slädarna och sedan gick han tyst in igen. Dot såg undrande på Randy.
-  Vad är det med honom? Undrade hon.
-  Åh, det är en lång historia, svarade Randy och slöt ena släden. Det var för några år sedan, Jamie var med om en svår motorcykelolycka. Hela hans vänstra ben blev totalkvaddat och han gick igenom 16 olika operationer. Som du ser haltar han fortfarande. Jamie brukar skryta om hur han jobbade i en känd restaurang, men tyvärr kunde han inte fortsätta på grund av sitt ben. Han fick ut ca en miljon på försäkringen, tog en advokatutbildning när han var 35, men klarade inte av det. Han såg att vi sökte en ny kock och tog jobbet, här behöver han inte använda sitt ben hela dagen. Kan ju inte vara så svårt att laga mat till 7 pers, eller vad tror ni? Skrattade han.
   Jamie verkade gladare när det var dags för avfärd och Sandra dubbelcheckade all utrustning en sista gång. Cecilia och Dot skulle köra en släde tillsammans och turas om att köra. Randy tog en släde, Erik och Sandra åkte i en, den där de hade packat ner lite forskarutrustning som de skulle kunna behöva, och så Josh och Jamie delade på en. Jamie skulle slippa köra, då han inte klarar av att föra hundsläden med sitt dåliga ben.
   Resan gick bra och de stannade några gånger som planerat för att vila. Solen lös från en klar himmel och vinden var inte så kraftig denna dag.
     Plötsligt så kom en stor isbjörn från ingenstans och hoppade på Randy, som hade släden fylld med hundmat, och Jamie mer eller mindre flög ur sin släde med ett stort gevär och sköt isbjörnen. Den brölade högt och hoppade på Jamie, och slet av hans huvud. Cecilia och Dot såg händelsen, blev livrädda och jagade på sina hundar att ta dem hem. De tog första bästa båt bort från Antarktis och lämnade de andra åt sin död! Nej jag skojade bara! Isbjörnar finns ju inte på Antarktis… detta ska inte vara med.

   Plötsligt så hörde de Randy vråla till. Dot, som körde släden för tillfället, stannade och de vände sig om. En bit bakom dem så låg hundar, släde och man huller om buller. Ledarhunden hade på något vis hamnat under själva släden, och såg väldigt stilla ut.
Sandra rusade fram till Randy, som låg och höll sig om benet och ojade sig. Erik och Josh gick fram och började hjälpa hundarna, som var hoptrasslade med selarna.
-  Vad hände? Frågade Sandra Randy.
-  Jag vet inte, flämtade han, plötsligt så föll bara hunden ihop och resten av oss flög över honom.
-  Låt mig se ditt ben, sa Cecilia och lyfte undan Randys arm. Släden hade stannat upp tvärt när den träffade hunden och Randy hade flyget av och landat med benet i en konstig vinkel. Han stönade kraftigt när hon kände utmed benet under hans snöbyxor.
-  Jag tror inte att det är brutet, skulle kunna vara en extrem stukning. Jag kan linda det åt dig, men jag är ingen doktor, så jag kan inte göra så mycket mer, sa hon.
-  Det är ingen fara, gumman, sa Randy. Jag klarar mig. Hur är det med hunden?
-  Han är död, svarade Josh, som satt och höll den svartvita hunden i famnen.
-  Kanske en hjärtattack, han var gammal förstår du, men jag trodde inte att han var så gammal. 
-  Åh, stackare, sa Dot med tårfyllda ögon. Kan vi begrava honom?
-  Inte nu, svarade Josh, vi får ta med honom på släden och begrava honom när vi kommer tillbaka.
   Det tog dem en halvtimme att lasta om i slädarna. Erik tog över Randys släde, där även Randy fick sitta, den döda hunden tog över Eriks plats, eftersom utrustningen inte tog så mycket utrymme. Tur att de hade ätit lunch, för annars hade slädarna blivit för fulla och tunga för de stackars hundarna.

   Efter tre timmar över den snötäckta glaciären, kom de fram till en brant. Nedanför branten var det en stor dal, en stor slätt, och där var dem, kejsarpingvinerna. Dot och Cecilia kunde inte slita sina ögon från skådespelet de hade framför sig. Den snötäckta dalen nedanför, som löpte ut mot den stora, blåa oceanen, isbergen som flöt på den vågiga ytan och solen som lös upp isen, snön och vattnet i ett hav av glitter och ljus. Och mitt i allt det vita, fanns det hundratals av svarta, stora pingviner. De fraktklädda djuren vaggade runt och ropade och skrek med höga läten, i hopp om att hitta den rätta partnern. Här och var såg de stora, feta hanar som utmanade varandra, honom som sökte efter den rätta, och en del pingviner som redan hade parat ihop sig.
   Synen framför dem var något av det vackraste och häftigaste som de hade sett. De var på Antarktis, jordens sydligaste kontinent, och bevittnade på kejsarpingvinernas häckning i deras naturliga miljö. Det var det nog inte många som hade gjort.
   Dot vände sig mot Cecilia och log.
-   Sa jag inte det? Ett äventyr värt att vänta på?
-   Jo, skrattade Cecilia. Nog sa du det alltid. En resa in många kommer att göra i sina liv.

   Cecilia öppnade sina ögon och stänge ihop fotoalbumet. Försiktigt la hon tillbaka det i kistan med resten av albumen och gick och stängde fönstret. Sedan tog hon upp en tändare och tände de tre ljusen, som stod framför bröllopsfotot från hennes vän Dot och Erik, och framför hennes egna, där hon leende stod bredvid sin man, som hon hade mött under ett annat äventyr.     

Slut! :)